Benediktinertistel – en bitter bot mot pest

benediktinertistel

En välsignad tistel i örtagården på Lärje. Foto: Johanne Pernklint

Benediktinertistel, även kallad kardbenedikt, är en ettårig, hårig växt som blir 70 cm hög.  De gula blomkorgarna har taggiga svepblad. Den innehåller bitterämnet enicin och  flavonoiderna: luteolin, apigenin samt kempferol. Den innehåller en liten mängd garvämne och eterisk olja. Hela örten smakar starkt bittert.

Det vetenskapliga namnet
på denna växt, Cnicus benedictus, betyder ”välsignad tistel” och visar att benediktinertistel i gamla tider hade ett mycket gott rykte som medicinalväxt. Namnet ger en hint om att den kom hit till norden med benediktinermunkarna.

Kardbenedikten
hörde till de medeltida botemedlen mot pesten men den användes också mot en hel rad andra besvär och lidanden. Enligt de gamla örtaböckerna användes den som avförande medel, och framför allt ingick den tillsammans med malört och flockarun i ett aptitretande bittert te som dracks vid mag- och tarmsjukdomar.  Tillsammans med bockhornsklöver användes den för att öka mjölkproduktionen hos ammande mödrar.  Rötterna av benediktinertistel användes av algeriska lokalbefolkningen för att läka brännskador och sår.

Janne på Lärje

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s